.

Idag hörde du av dig, frågade en fråga som jag egentligen inte hade något val att svara på? Jag svarade att om mina brorsor var med på det så var jag också det.
Att du inte kan ta ett kanske är så uppenbart, du sa något med att vi sågade av kontakten eller något med dig, det gjorde ont. Det var väl en sådan där öm punkt som man egentligen inte vill lyssna på fast det är sant.
Det är sant, jag stänger dig ute från mitt liv. Jag nämner inga detaljer, inga nedgångar och inga glada nyheter för dig. Jag saknar det. Men vad jag inte saknar är att gång på gång bli sårad och att gång på gång börja som nytt på en bok man redan läst, so man vet vad som kommer att hända i ?
Jag vill hoppas på dig men idag försvann nog än en gång hoppet...
Det gör ont att behöva tveka om att umgås med dig, något som i vanliga fall för en vanlig person sker varje dag utan att ens tänka på det. 
Jag tänker inte allt för mycket på dig längre, och det gör mig rädd. Tänk om jag tillslut förtränger dig, eller ennu värre förtränger alla goda underbara minnen med dig och bara kommer ihåg det som är nu ?

Tack Mamma brorsorna o alla vännerna för att ni är bäst <3